Den ideologiska arkitekturens död
Linn Nordlund, Skalan 5, 2018-11
Vi lever i en utmanande tid. De senaste åren har varit en omtumlande resa som kännetecknats av både ökade klyftor, polarisering och fascism. I ett samhälle där jämlikhet inte längre är ett självklart mål lurar också ett alltmer brådskande klimathot som kräver handling. Arkitektkåren verkar dock till synes inte nämnvärt påverkad av detta politiska tillstånd. När värderingar är i upplösning vänder sig arkitekten mot ett givet program där den estetiska, hållbara och sociala utformningen blir sekundär, där vinstkraven är vad som i slutändan definierar det byggda. Denna brist på ideologisk gestaltning går i linje med vad arkitekturteoretikern och historikern Manfredo Tafuri förutspådde under 70-talet då han genom boken Architecture and utopia (1976) analyserade postmodernismen och dess konsekvenser. Han har tillskrivits att utropa arkitekturens död genom att hävda att arkitekturen efter modernismen inte längre är meningsfull, att den slutat försöka lösa samhällsproblem på ideologisk grund. För att kunna utforma platser och rum ideologiskt igen måste vi förstå de historiska processer som lett hit och vilka möjligheter som finns för framtiden.
Arkitektur efter industrialismen
I Stockholm, liksom i många andra städer, sker en snabb förtätning av staden. Alla områden som finns tillgängliga exploateras för att få fram bostäder som ska rädda oss ur krisen som mångårigt försummande av nybyggnation har försatt oss i. Många nya hus och bostadsområden imponerar i sitt uttryck, men den enda gemensamma nämnaren tenderar att vara just den höga exploateringsgraden och vinstkraven som ska uppfyllas. Det handlar om att lösa ett problem på en given plats där faktorer såsom miljö, uttryck, klientel och utformning ska definieras och ge den maximala betalningsviljan hos de tänkta boende eller företagen på platsen. För en byggnad som förväntas ha en livslängd längre än ett människoliv kan det tyckas paradoxalt att endast fokusera på att lösa en situation här och nu, då det som är hypermodernt idag obevekligen kommer att kännas föråldrat inom några år. Eftersom arkitektur är stabilt och kommer angå människor idag, imorgon och om hundra år har det en historia av att användas politiskt och utopiskt för att skapa ett samhälle med definierade värden. Redan under antiken användes symmetri och specifika dimensioner för att skapa en gudomlig, utopisk arkitektur. Vidare använde borgerligheten under 1700-talet byggnadsideal i fostrande syfte, men modernismen står ut lite extra när det kommer till skapandet av ideologisk arkitektur. Samtidigt som funktionalismen ville skapa arkitektur för människan och Le Corbusier och Adolf Loos utformade regler för det ultimata boendet och stadsplanering, fanns det sovjetisk arkitektur som med sin enorma skala skulle förstärka arbetarsolidaritet och statens makt. Alla sökte en utopi, en vetenskap för hur arkitektur ska se ut.
Foto: Linn Nordlund
Det postmoderna tankesättet
Egentligen är det missvisande att tala om arkitekturhistorien som en linjär utveckling med på varandra efterföljande epoker. Historien har snarare varit en dialektisk utveckling där olika rörelser utvecklats i relation till varandra, och motsättningar inom dessa har avlöst varandra och skapat nya värden.
De mångbottnade paradigmskiften som skett har föranletts av avantgarderörelser som underminerat rådande värden till förmån för nya. Dadaism och futurism var två konströrelser med målet att, genom cynism och ironi, ifrågasätta det som under modernismen sågs som de nya, objektiva värdena. Tafuri refererar till Max Weber och Karl Mannheim när han skriver om hur denna kritik mot stabila, konservativa värden är nödvändig för den dynamiska historieutvecklingen. Detta tillstånd av ständigt förkastande av tidigare ideal och sökande efter nya menar Mannheim är den enda verkligheten vi ännu kunnat identifiera, samt de enda villkoren vi hitintills har levt under. Mannheim förutspår att den ultimata utopin kommer uppstå som en konsekvens av denna dynamiska utveckling där man så småningom når en ny, permanent syntes av objektiva värden. Detta resulterar i slutet för ideologier, som istället ersätts av nya, vetenskapliga värden vilka genererar lösningar på alla samhällsfrågor. Det konstanta ifrågasättandet av ideal kommer att leda fram till en rationell lösning föranlett av den dialektiska utvecklingen. Detta har dock kritiserats då konsekvensen av den slutliga utopin blir ett slut för det intellektuella tänkandet eftersom all kritik blir överflödig i ett system med givna svar på allt. Walter Benjamin hävdade att Mannheims teori om en naturlig historieprocess som utmynnar i ett givet system var omöjlig, baserat på den process av centraliserat kapital och exploatering av arbetare som blir konsekvensen utan etisk gränsdragning. Han menade att utopin måste ha en inneboende etik för att förhindra en sådan utveckling. Det innebar att man även behövde en kontrollerad bild av sin föreställda utopi för att kunna implementera en etik i den. Den ständiga avlösningen av olika motsättningar har gjort att inga ideologier utvecklas färdigt då de alltid undermineras av kritik. Tafuri menar att i ett institutionellt system av definierade värden är vidareutvecklingen av en alternativ ideologi en omöjlighet då all praktik är dömd att vara repetition. Som högst kan det nå dess tidigare höjdpunkt men kommer sedan obevekligen att ersättas av en ny utopisk idé. Den enda potentiellt progressiva kraft är den materiella, teknologiska utvecklingen som kan skapa nya förutsättningar för ideologi. Paradoxalt nog är detta en kapitalistisk kraft som kan föranleda paradigmskiften.
Att skapa ideologisk arkitektur
Hur bra är egentligen arkitektur på att vara politiskt? I huvudsak handlar det om hur vi ser på byggnader, som subjekt eller objekt. I marxistisk teori kan detta förklaras genom att definiera huruvida tinget är i den materiella basen eller i den kulturella överbyggnaden. Konst kan ses som ett objekt i överbyggnaden eftersom det är ett uttryck för vår samtid som påverkas av människor. Produktionsförhållanden å andra sidan är en del av basen, något institutionellt som direkt påverkar arbetares förutsättningar och livskvalitet. Arkitektur finns i gränslandet eftersom det både är ett uttryck för kultur men också något vi dagligen interagerar med som påverkar våra omständigheter. I ideologisk arkitektur är målet att de producerade byggnaderna ska vara subjekt, att de ska påverka de berörda människorna och agitera till förändring, alternativt vara ett objekt i form av uttryck för systemet i den nya utopin. Det förstnämnda kan exemplifieras med hur den svenska funktionalistiska arkitekturen med sin lägenhetsutformning bidrog till att arbetare blev mer hygieniska och mindre trångbodda. Detta kan jämföras med hur arbetarklassarkitektur i Sovjetunionen blev storskaliga objekt som behandlade arbetaren som en liten del av ett stort institutionellt system. Tafuri skriver, med utgångspunkt ur Bauhausskolans avantgardism, om paradoxen som uppstår när man försöker skapa ideologisk arkitektur i en verklighet med andra förutsättningar. Här förenades arkitektur och industridesign med mål att ändra produktion och konsumtion. Industridesignen kan till viss del relateras till den tekniska utvecklingen som påverkar arbetarklassens förutsättningar, men blev istället ett medel för privata företag att effektivisera istället för att revolutionera arbetsförhållanden. Med arkitekturen ställdes de inför problemet att den ideologiska produktionen förutsatte att de mål man hade redan var mötta, alltså att utopin var uppnådd. Därför behövde den uppförda arkitekturen först referera till omorganisationen av produktionsmedlen då det var förutsättningen för omorganiseringen av staden. Paradoxen blev därför att man använde byggnader som subjekt med ett utopiskt mål som innebar att arkitektur skulle bli objekt igen.
Politisk stadsplanering
Piranesis profetia om den borgerliga staden som en absurd maskin kan till viss del sägas ha uppfyllts under industrialiseringen och kapitaliseringen under 1800-talet. Under industrialiseringen gick arkitektur från att vara ett uttryck för borgerligheten till att kapitaliseras och kommersialiseras. Tafuri menar att arkitektkåren snabbt ställde om sig till denna omorganisering till den utopiska kapitalistiska staden. Urbaniseringen som följde industrialiseringen ledde till att klassamhället blev integrerat i stadsplaneringen: arkitektur, som tidigare främst varit en angelägenhet för adeln, kyrkan och kungligheter, behövde förhålla sig till hur motpolerna borgarklass och arbetarklass skulle samsas på samma yta nära industrier. Den kapitalistiska urbana planeringen tenderar att bli organisk eftersom den växer fram ur efterfrågan baserat på köpkraft. Stadens utveckling styrs i stor utsträckning av “den osynliga handen” och det investeras i byggnader där det går att få kapitalutdelning. Staden har setts som en inhuman metropol och kapitalismens kärna av antiurbanister, men i den rådande globaliserade politiska ekonomin är alternativen få eftersom staden är nödvändig för att förse industrier med arbetare, och arbetare med service. Tafuri skriver också om både den uttalade och outtalade ideologiska “equilibrianismen” där arkitekturen ska vara en rationell utformning av dess omgivning och förutsättningar samt jobba efter det givna programmet. I vår samtida politiska ekonomi tenderar arkitektkåren att vända sig till småpunkter av equilibrium i staden i brist på storskaliga projekt med ideologisk frihet och på grund av kapitalinvesterares höga krav. Alienationen når således arkitekter som får en oöverkomlig distans till sitt utförda arbete.
Framtidens (o)möjligheter
Den uteblivna ideologiska arkitekturdebatten speglar den hegemoni vi lever i där politisk arkitektur är svåråtkomlig, kanske rentav omöjlig. Det postmoderna tillståndet är en frigörelse från bestående värden, men i den politiska ekonomin kommer uppförd arkitektur att kapitaliseras och bli homogen. I bästa fall kan arkitekturen vara ideologiskt kapitalistisk, men för att skapa byggnader som subjekt för andra ändamål krävs andra förutsättningar. Samtidigt finns det ett akut behov av att utforma arkitektur i högre syften än sig själv igen baserat på de samhällsutmaningar vi står inför. I slutändan, när vi står på randen av den mänskliga historieutvecklingens slut, är dilemmat ideologisk arkitektur eller ingen arkitektur alls.
